På kanten av klippan
Ett nytt decennium har påbörjats och det vi nyligen lämnade bakom oss är ett av de varmaste som någonsin uppmäts. Trots att vi befinner oss i en tidig, lindrig fas av den globala uppvärmningens effekter, är de ändå påtagliga. Extremvädren blir allt intensivare och fler till antalet med ett stort mänskligt lidande som följd. Befolkningen och konsumtionen ökar samtidigt som vi får allt större brist på grundläggande resurser som färskt dricksvatten, fisk och matjord (Macy, 2019). En FN-rapport slår larm om att så mycket som två tredjedelar av världens befolkning riskerar att drabbas av vattenbrist inom tjugo år (FAO, 2016). De kraftiga bränderna som härjat i Australien och i Amazonasområdet de senaste åren visar oss vad som kan hända när avskogning brer ut sig över allt större landarealer till följd av jordbruks- och industriexpansion (Henry et al, 2020). Därefter har vi fått besök av coronaviruset som även det troligtvis har uppstått som en följd av hur människan relaterar till natur och djur.
Ekopsykologen Jeanine Canty (2016) skriver:
”Både på en personlig och kollektiv nivå tycks det finns en psykologisk avtrubbning och apati inför de utmaningar vi som mänsklighet står inför eftersom det är alltför smärtsamt att ta in men också möter vi en ständig lockelse till att tro att allting är okej ändå. I grund och botten är vi ett trasigt samhälle.”
Som ett samhälle som säger sig ta beslutat baserade på evidensbaserad forskning bör vi ta oss en rejäl funderare. Är den inslagna vägen verkligen bra? Den verkar onekligen ha en del oönskade bieffekter.
Den samlade forskningen är tydlig i sitt budskap; för att begränsa den globala uppvärmningens mest katastrofala effekter och förbereda samhället på de effekter som vi inte kan undgå måste en omfattande ekonomisk omställning ske. Vi behöver röra oss bort från en ekonomi vars hela bas är fossila bränslen. Utan den här omställningen är vi chanslösa att nå netto-nollutsläpp till år 2050, vilket är både Sveriges och EU:s uppsatta mål.
Våra energisystem behöver bli gröna, basindustrin kan inte längre drivas fossilt, transportsektorn behöver moderniseras och ge kraftigt minskade utsläpp, stora infrastrukturomställningar bör ske och sättet som vi producerar mat måste förändras i grunden (Henry et al, 2020). Det här kräver politiskt ledarskap men också helt förändrade konsumtionsmönster och innovativt tänkande från både privat näringsliv och offentlig sektor. Men inget av det kommer att ske i den hastighet som krävs om inte den finansiella sektorn agerar annorlunda än den gör idag.
Hälften av alla pengar på börsen är pensionspengar
Varför tjatar miljö- och mänskliga rättighetsorganisationer om AP-fondernas investeringar? Jo, det är just för att man insett i vilken omfattning som pensionsfonder dominerar den finansiella världen. De Allmänna Pensionsfonderna, AP-fonderna förvaltar och placerar omkring 2000 miljarder svenska kronor. I många länder är motsvarade pensionsfonder privatägda men i Sverige är de statliga myndigheter vilket öppnar upp för ett demokratiskt inflytande. I teorin. För i praktiken är inflytandet väldigt litet och sträcker sig till att man kan påverka hur premiepensionen placeras men alla de övriga fonderna är onåbara. Den vanlige pensionsspararen kan inte påverka hur eller var de här pengarna placeras.
Vi får ställa vårt hopp till att AP-fondernas styrelser värnar om mänskliga rättigheter och har insett allvaret i klimatförändringarna. Rapporter och granskningar visar tyvärr att det inte förhåller sig på det viset. Miljarder av pensionsspararnas pengar finns placerade i aktier och obligationer i kol, olje- och gasbolag och inte minst i banker, bland annat flera kinesiska storbanker som är ledande i att låna ut kapital till utbyggnad av kolindustri, fossilindustrins värsting (Kaliber, 2020).
Därutöver finns många fler miljarder kronor placerade i företag som bryter mot mänskliga rättigheter på olika vis, däribland flera uppmärksammade gruvföretag. Naturskyddsföreningens rapport Fossilfria pensioner från år 2020 vittnar om hur AP-fonderna fortsätter att investera i 89 av världens 200 största fossilbolag. Konsekvenserna för folkhälsan i de områden där industrin finns är ofta förödande. Därutöver finns dokumenterade fall av kränkningar av mänskliga rättigheter och förstörda försörjningsmöjligheter. De potentiella utsläppen av CO2 som de här innehaven motsvarar är många gånger Sveriges årliga utsläpp som nation. Allt det här äger vi tillsammans, vi som arbetat eller bott i Sverige. Det är våra pensionspengar som är ute och härjar i världen.
Dessa pengar innehåller en stor kraft eftersom att det rör sig om enorma summor. Var behövs de här pengarna just nu? Jo, i omställningen till en grön ekonomi.
Bromskloss, inte pionjär
AP-fondernas styrelser med det så kallade Etikrådet i spetsen klappar gärna sig själva på axeln och berättar att de är världsledande i hållbarhet. Ribban är dock mycket lågt satt. AP-fondernas investeringsstrategi går ut på att köpa marknaden som den ser ut. Man är alltså inte en pionjär utan snarare en förvaltare av status quo.
Det kanske hade varit godtagbart om vi inte haft all den information som vi nu har. Om vi inte varit medvetna om hur knapp tid mänskligheten har på sig för att undvika en global uppvärmning på 3-5 grader. Vilket är ett hot mot det mänskliga livet. Men nu har vi den kunskapen. För att nå 2-graders målet krävs en total omställning som innebär skarpa regleringar av fossila utsläpp. Omkring 80% av de fossila reserverna som räknas in i fossilbolagens värde idag, kommer att bli så kallade strandade tillgångar. En nyligen utgiven rapport från analysföretaget S&P Global (2020) visar att banker och andra stora investerare fortfarande gravt undervärderar risken med klimatförändringarna.
AP-fonderna, med undantag för AP1 och delvis AP2 tycks vara en del av denna senfärdighet. Rapporten visar också att väldigt få investerare har en strategi för att leva upp till Parisavtalet eller för att nå netto-nollutsläppsmålen. Inom finansvärlden tror man fortfarande att man har gott om tid till att gradvis ställa om under en utdragen tid. Man fortsätter än så länge att investera i en ekonomi som är helt fossilberoende. Världens största banker har investerat omkring 2 biljoner amerikanska dollar i den fossila sektorn EFTER att Parisavtalet tecknades (Henry et al, 2020). När Etiksrådets generalsekreterare John Howchin fick frågan av Sveriges radios granskande program Kaliber om exkluderingar av bolag, vilket Etikrådet har möjlighet att göra, svarade generalsekreteraren:
– Nej, vi har inte exkluderat något bolag med hänsyn till klimatfrågan. Jag vill inte utesluta att det sker men det har inte skett så hitintills.
AP-fonderna och Etikrådet arbetar istället med dialog. De menar att det är det effektivaste sättet att påverka bolagen som man investerar i.
Fotnot 1: SR:s Kaliber. (2020). ”Våra fossila pensionspengar”
Schyssta pensioner/Latinamerikagrupperna
Canty, J. (2016). Ecological and social healing: multicultural women’s voices.
Naturskyddsföreningens rapport Fossilfria pensioner. (2020)
Henry, C., Rockström, J., Stern, N. (2020). Standing up for a sustainable world.
Edward Elgar Publishing Ltd
S&P Global (2020), “The big picture on climate risk”
Macy, J., Johnstone, C. (2019). Aktivt Hopp. Vide förlag.
Food and Agricultural Organization (FAO). (2016)
Coping with Water Scarcity. Challenge of the 21st Century.